Vad hände?

När ett lag kan spela den där perfekta matchen, den där matchen där allting går precis som det är tänkt att det ska gå. Där alla känner alla, där alla kommer ihåg det där som man lärde sig när man var liten; Det är roligt att spela som ett lag.

Den där matchen, ni vet, där alla som håller på laget står upp och skriker, men samtidigt ryser, gapar och förundras över prestationen. När det är så där bra, att inte ens fansen visste att spelet kunde bli så bra. Att inte ens spelarna visste att de var så synkade med varandra. När ingen förstår hur de där passarna går fram.

Vad händer, tänker de där journalisterna som inte ens ville veta av laget i elitserien, i slutspelet, i en sm-final. Vad händer, tänker tränaren, som börjar förstå att allt slit börjar få utdelning. Vad händer, tänker spelarna en sekund, innan de psykologiskt kastas in i spelet igen. In i den där stämningen, som man nästan kan ta på, som kan försvinna när som helst. De lyfts på något oförståeligt, ovetenskapligt sätt in i matchen med hjälp av publiken. Med hjälp av stämningen. De hör sina fans, kanske inte högst av alla, men de hör dem. De skriker från hjärtat, med hela kroppen.

Vad hände?

Laget blev ett finallag, ett sånt där lag som alla lag vill vara. Ett sammansvetsat gäng som har kul på isen, som klarar vad som helst. Ett lag som ingen kommer ifatt när de fått upp farten. Ingen har ont någonstans, ingen vill gå av i ett byte. Till och med spelarna i båset sitter och undrar hur det egentligen är där ute på isen. Andremålvakten som öppnar dörren till båset, som ser det där som lyser i ögonen på alla som ramlar in. Överväldigande, säger någon tyst i båset. Överväldigande, tänker han, det måste vara så det känns.

Kom igen nu Cluben! Vi tror på er!

Ni är grymma!

/J